girogbg

Jajamen, 3:e etappen gick av stapeln och 5 glada amatörcyklister sken ikapp med solen som inte syntes för alla regnmoln som var överallt. Efter att ha fått en dusch av cm-hagel och piskande regn på väg till samlingen samlade nog vi alla ihop psyket och konstaterade att det kunde iaf inte bli värre...

Starten gick som planerat 18.00 från bestämd plats. Henrik Sandén och undertecknad trampade iväg och drog upp ett bra tempo i ren önska om att få upp värmen igen efter att varit dyvåt och stått still i 3 minuter innan start av okänd anledning. Efter bara någon km möter vi upp Henrik Eliasson som glatt gör en one-eighty å slår följe lagom innan Jonseredbacken. Humöret går uppåt och väglutningen lika så.

Väl uppe...längst uppe...i backen ser vi Martin och Stefan som sitter vilandes på sina cyklar och skiner upp när de ser oss komma upp över krönet.
-Vi hade nästan gett upp hoppet...trodde inte nån skulle komma...
Hmm...å vi som tyckte att vi höll rätt god fart upp för de 100 höjdmeterna...
Så nu var vi 5 som cyklade på söderut mot Landvetter. "Lustempo" tyckte Eliasson och tog kommandot i form av en tempoökning till godkänd hastighet. Alla hängde självklart på. Gött att bli ännu varmare i denna septembers regnigaste dag. Ja...det regnade fortfarande, men avtagande!

Väl framme i Landvetter tackade Henrik Sandén för sig och skyllde på sin efterhängsna sjukdom som ännu inte förintats, även om det var på god väg att inträffa. Citat som "Jag tror det är bra att träna bort skiten" och "Det är för roligt att träna, varför stanna hemma å sumpru..." bevisar att han ändå är en hårding på rätt väg.

Efter att nu vara 4 stycken uppstod dagens första lilla tvetydning. Några hundra meter innan...eller "240 meter" (enligt Martins GPS-navigator, för att vara exakt) så började Eliasson och Stefan spurta rejält. Både Martin och jag försökte hänga på och i och med att den för dagen extra starke Stefan nonchalant slog av på takten kunde jag passera honom, men mot urstarke Eliasson fanns inget att göra fram till Härskogsvägen. Men hur var det nu...skulle vi samla bonussekunder? Vi var ju bara 4 stycken... Ähh, efter 5 sekunders diskussion la vi ner en eventuell omstart, men kunde ändå i tröst ägna någon km till att småsnacka lite om hur denna spurt hade förlöpt och varför det vart som det vart med placeringarna. Var det ett bra genrep inför den slutspurt som komma skall månne.

Nu bestämdes även att det klassiska målet "krossen" skulle användas istället för det lite sämre förvalda  Lexby-målet och var det kanske i Lerum som tankarna på tempoökning mot mål började frodas innanför Stefans hjälm. Halvägs till Olofstorp kom rycket! Vi 3 andra som cyklade bakom såg klart och tydligt att det var ett tydligt och taktiskt ryck, men Stefan förnekar i efterhand och säger att han trodde vi andra hängde på i början, men att när han sen tittade bakot suckade i tankarna "nej, har de redan släppt?? då går det ju inte att köra själv...".

Eliasson och jag täppte till luckan lagom till passering av Olofstorp city och det kändes i benen! Någon som hade negativ känsel i benen var tyvärr Martin som fick släppa för att aldrig mer få kontakt. Anledningen var stummhet i benen. Å visst fanns det ändå förklaring på detta. De blöta vädret med växelvis regnbyar kylde ner benen och halverade benstyrkan...minst...

Framme i täten började det nu hända grejer. Inte så långt kvar att cykla. En vänstersväng för att generalisera och på väg till den hade jag ett helvete att täppa till den grymt taskiga lucka som var ett resultat av det tjuv och rackarspel som Eliasson utförde. Eliasson hade efter ett ryck skaffat honom själv och Stefan en lucka på 10-15 meter mot mig under tiden jag försökte få upp min klassiska geletub med glukos och annat gott. Å när jag sen försökte komma ikapp ökade han farten och bibehöll avståndet.
"Ja, jag slängde en blick bakåt å tänkte att nu ska jag fan göra det riktigt jävligt för dig att komma ikapp"
Men jag kom ikapp. Lagom till svängen upp på Lexbyvägen. Med stumma ben.

En bit upp för backen tog Stefan kommandot. En något sliten Eliasson kände att han levde...åtminståde pumpade blodet trögt, men hårt i låren och gjorde ont. Eliasson fick nu förlita sig till att orka med en avslutningsvis pigg Stefan som bara ökade och ökade. Jag fick släppa och såg ändå bronspengen med säkerhet efter att ha sneglat bakåt utan att se någon MC eller dylikt.

Om förstaplatsen i deltävlingen kämpade nu Stefan och Eliasson. Frågan var nu om Eliasson hann få tillbaka energin och ladda på inför en spurt eller om Stefan skulle fullfölja sitt starka, seglivade långspurtande som han visat prov på en gång tidigare. Men icke...scenariot blev det förstnämnda och först över mållinjen passerade en mycket nöjd Eliasson 2 sekund före Stefan och ytterligare 5 sekunder före mig.

2 minuter efter trampade en trött men glad MC in på fjärdeplatsen. Å därefter cyklade vi alla nöjda hem vidare på Lexbyvägen för att skiljas åt i konstaterandet om att detta ändå var en helt okej etapp! Väl mött nästa gång!
PS. Solen! Du får gärna vara med och visa dig då!

Resultat:
1. Henrik E               100 p
2. Stefan    +0.02       80 p
3. Karl        +0.07       60 p
4. Martin    +2.02       50 p
5. Henrik S --------     40 p (kort gaffel, men väl deltagande och poängberättigad)